När AI-agenter som Claude Code och Codex blev en del av min vardag förändrades arbetsbördan i mitt arbete. Det är inte längre jag som skriver mest kod. Istället sitter jag med tre, fyra, ibland fem agenter igång samtidigt i olika projekt, och det nya jobbet är att hålla reda på dem. Vem jobbar? Vem är klar? Och viktigast av allt: vem sitter och väntar på att jag ska godkänna något?
Det var det sista som fick mig att fundera på en lösning. En stillastående agent gör ingen nytta. Märker du det först efter en stund har du betalat väntetid för en fråga som tog några sekunder att svara på. Multiplicera med antalet sessioner och en hel arbetsdag, och det blir den verkliga kostnaden för att jobba parallellt med agenter.
Tmux håller trådarna, men ger ingen överblick
Mitt grundupplägg har länge varit tmux. Varje kund och projekt får en egen session, agenterna kör i sina fönster, och allt överlever att terminalen stängs. Det fungerar som bas för min infrastruktur. Det som saknades var överblicken. Tmux kan lista sessioner, men den säger ingenting om vad som händer i dem. För att veta om Claude eller Codex i kundprojekt A behöver mig var jag tvungen att byta dit och titta. Sedan till projekt B. Sedan tillbaka.
Jag provade att ha allt i synliga split-panes istället, men med fler än två projekt blir det en armada av små fönster som ingen orkar ha en överblick över. Den mentala belastningen ökade också drastiskt med den setupen, så jag kunde vara mentalt slut vid lunch. Det jag ville ha var något i stil med Raycast: tryck på ett kortkommando, se alla sessioner med status, växla till rätt ställe eller agera direkt därifrån.
Så jag byggde det.
Norns Companion: ett verktyg för sessioner och agenter
Norns Companion är en liten macOS-app som lägger sig som en switcher ovanpå tmux. Ett globalt kortkommando öppnar den, en sökruta filtrerar sessionerna och en knapptryckning byter context. Namnet kommer från nornorna i nordisk mytologi, de som spinner ödestrådarna. Det kändes passande för ett verktyg vars hela jobb är att hålla många trådar samtidigt.
Sessionerna följer en enkel namnkonvention, norn-kund-projekt, och visas grupperade per kund med git-branch, aktiva processer och färgade aktivitetsmärken. Fuzzy-sökningen matchar både namn, sökväg och fönsternamn, och sessioner jag använder ofta flyter upp till toppen av listan.
Men kärnan, och anledningen till att appen finns, är agentstatusen.
Agentstatus: se vem som väntar, godkänn utan att byta
Varje session visar vad dess agent gör just nu: arbetar, behöver input eller är klar. Tekniskt fungerar det genom att agenternas hooks skriver små statusfiler som appen läser, så det spelar ingen roll om det är Claude Code eller Codex som kör.
Det förändrar arbetsrytmen på tre sätt:
Sessioner som väntar på input bubblar automatiskt upp överst i listan. Jag behöver inte leta efter dem, de kommer till mig.
Jag kan godkänna en väntande förfrågan direkt från switchern, utan att byta session. Frågan visas, jag trycker på ett kortkommando, agenten jobbar vidare och jag är kvar där jag var. De flesta godkännanden är just så triviala att de inte förtjänar ett kontextbyte.
Skrivbordsnotiser säger till när en agent blir klar eller fastnar, så jag kan fokusera fullt på det jag själv gör utan att kolla läget var femte minut.
Resultatet är att väntetiderna nästan försvunnit. Agenterna står inte längre och stampar för att jag inte såg frågan.
Resten av verktygslådan
När grunden väl fanns på plats växte appen med det dagliga behovet. En statuspanel kan fällas ut som en tmux-split och visar git-status, nästlade repon, aktiva plugins och portar för sessionen. DDEV-projekt får en egen statusprick med kontroll över start och stopp, vilket gör stor nytta i webbprojekt. Mallar med variabler gör att en ny kundsession med rätt mappstruktur och fönster är uppe på sekunder, och layoutsnapshots sparar hela fönsterupplägg så att de kan återskapas efter en omstart.
Inget av detta är särskilt nytt i sig. Poängen är samlingen: allt jag behöver veta om mina parallella arbetsytor finns på ett ställe, ett kortkommando bort.
Det finns självklart fler funktioner som jag valt att inte nämna, för det känns som att alla verktyg har många av dessa features.
Vad parallellt agentarbete har lärt mig
Det viktigaste jag tagit med mig är att AI-utveckling och arbete i många projekt parallellt har ett tak, och det taket sätts inte av datorn utan av min uppmärksamhet. Tre agenter med bra överblick slår fem agenter utan. Utan status och notiser blir fler sessioner bara fler ställen där arbete står stilla utan att jag vet om det.
Det andra är att godkännanden är den verkliga flaskhalsen i agentarbete. Modellen jobbar fort, jag svarar långsamt. Allt som kortar vägen mellan agentens fråga och mitt svar betalar sig direkt, och det var värt att bygga ett helt verktyg för.
Det tredje är mer personligt: det är fortfarande roligt att bygga sina egna verktyg. Appen är byggd med Tauri, Svelte och Rust, till stor del med hjälp av just de agenter den är till för att hålla ordning på. Det är något särskilt med ett verktyg som hjälper till att bygga sig självt.
Vad händer nu
Norns Companion är i dagligt bruk hos mig sedan flera månader och har vuxit i takt med arbetssättet. Närmast på listan står kodsignering så att appen kanske i framtiden kan släppas publikt. Tills dess: har du frågor om upplägget, eller funderar på något liknande för ditt eget arbetsflöde, hör av dig.
